Bankjävel.

Bankernas vinster ökar, men tar ut högre och högre avgifter. Dessutom avskedar de kontinuerligt personal för att vinstoptimera ytterligare. Storbankerna borde ställa sig följande frågor – varför finns vi i huvudsak till? För våra aktieägare eller för våra kunder? När antalet nöjda kunder minskar, vad gör vi för fel? Tror vi att våra kunder är så trögtänkta att de inte kommer välja att byta bank?

Jag har varit en av de där trögtänkta, men nu har jag också fått nog. De senaste åren har vi inte fått något extra från vår bank, utan allting blir bara dyrare. Och jag vill inte behöva hålla på att utmana banker hela tiden för att pressa ner räntor/avgifter som jag vet att vissa personer gör. Det ligger inte i mitt intresse. Jag är mer den typen som förväntar mig att en trogen kund får extra service, och får jag inte det så drar jag.

To be continued…

Helgens sista självande.

Söndag kväll. Typ 46 timmar nikotinfri. Inga tabletter, inga tuggummin.

Skulle ju inte blogga om rökstoppet, men kan inte låta bli att skriva en kortis om det här med nikotintuggummin och andra hjälpmedel. Varför i helvete skulle jag vilja ha ett nikotintuggummi när jag är röksugen? Det enda de har gemensamt är giftet nikotin, och grejen är väl att man ska bli av med nikotinberoendet?

App, app, app. Klart man inte ska. Då kan man ju inte börja röka igen, och då behöver man ju definitivt inte mer nikotintuggummin.

Sen finns det alltid de välvilliga personer som tycker att man borde börja snusa istället. Nej tack. Snus smakar skit, innehåller nikotin och är i mitt tycke mer ofräscht än rökning. Dessutom förbjudet i ett flertal länder, av synnerligen goda skäl får man förmoda.

Fick med en löprunda ikväll med, så nu somnar jag gott. Nattinatti bloggen.

Lite för enkelt.

Om ändå frågan om omvårdnad av våra äldre vore så enkel som Jonas Gardell (som jag annars uppskattar väldans mycket) skriver om i Expressen. Andemeningen i hans debattinlägg är följande två meningar:

Omsorg kan inte vara att sko sig på andra. Det ena utesluter det andra.

Givetvis ligger det något i detta, men man ska också komma ihåg hur det var innan t.ex. företag som Carema och Attendo kom till. Här kommer också det i Jonas inlägg som jag reagerar starkast emot:

…men som vi tackade nej till emedan vi stod i kö på ett annat hem, Ersta, där vi visste att mamma skulle trivas…

Jo det var ju så att innan vårdbolagen kom till så fanns det ett antal kommunala ålderdomshem och i den stora världen – alltså utanför den stora fina staden Stockholm – fanns det på det flesta orter bara ett alternativ att välja mellan. Och jag minns det ålderdomshem som min mormor tillbringade en stund på innan hon blev flyttad till ett betydligt bättre alternativ; det var inte direkt rosenskimrande bara för att det var kommunalt drivet i en S-kommun. Snarare tvärtom.

Nej, jag gillar inte företag som drivs framåt av enbart ekonomiska bonussystem – alla bonussystem borde istället utformas efter hur man lyckas med själva verksamheten, inte bara efter hur mycket pengar man tjänar. Men att smutskasta alla privata alternativ och framställa alla vårdföretag som giriga? Nej. Lite för enkelt.

Politik Croby-style.

Ibland får jag för mig att försöka förklara min politiska ståndpunkt för eftervärlden. Grejen är nog att jag med detta vill reda ut det hela med mig själv då jag inte riktigt vet till 100%. Men någonstans känner man sig mer hemma än någon annanstans, så nu ska jag förklara varför den här omsorgsfulla f d anarkisten började rösta på Centerpartiet.

Fortsätt läsa Politik Croby-style.

Mein Land.

Rammstein. Upptäckte dem någon gång på slutet av 90-talet i en period då man precis upptäckt den sköna mixen mellan industri och metal. På 80-talet var man ju liksom antingen synthare eller hårdrockare, nu var man plötsligt bara… hård. Och Rammstein gjorde det bäst av alla på den tiden, det var liksom inte bara jävligt tungt utan också melodiskt.

Fortsätt läsa Mein Land.