Första maj välkommen

Första maj. Arbetarrörelsens dag brukar det kallas. Jag gillar egentligen alla rörelser så länge de rör sig i demokratins namn. Men den socialistiska och kommunistiska historien rör sig inte alltid i demokratins namn, och det är exakt därför som jag personligen inte firar första maj utan nyttjar den som vilken ledig dag som helst.

Jo. Jag kunde ju fortsatt den här lilla texten med att ignorera arbetarrörelsens betydelse för vårt samhälle. Men det gör jag inte. Arbetarrörelsen gjorde stora underverk när man tvingade kapitalet att ge lite av sin makt till staten. På så sätt skapades en balans där de två sidorna plötsligt kunde se synergierna av att arbeta tillsammans; kapitalet fick utbildad, trygg och bra arbetskraft och staten fick i sin tur mer pengar att satsa på välfärd och samhällsbyggandet.

Win-win kan man ju säga. Men så fort det blir Win-loose eller Loose-win av det hela så kollapsar till sist samhället i 99 fall av 100. Så det är en riktigt skör tråd.

Men åter till arbetarrörelsen. Jag hade nog – med tanke på allt gott som kommit ur den –  kunnat ställa mig i ett första majtåg om det inte vore för de där symbolerna som kommer att dyka upp på flera platser i landet imorgon. Hammaren och skäran. Porträtt av sovjetiska massmördare. Man säger att de bara är symboler för kampen, men för de som upplevde förtrycket från de stater som använde de här symbolerna efter första världskriget och framåt så är symbolvärdet en klen tröst. För mig är det så enormt historielöst och respektlöst att använda dem i ett samhälle som säger sig vara upplyst. Där var och en är fri att ha en åsikt och inte förtrycks, fängslas eller mördas för den.

Just den här friheten är så otroligt viktig. Därför var ju såklart Centerns ungdomsförbund CUF mer än lovligt naivt korkade när man försökte sig på någon form av humor genom att uppmana sina medlemmar att ta kort på förstamajtåg och publicera dem på sociala medier med hashtaggen #thewalkingred. Sedan insåg de plötsligt att det här är en form av åsiktsregistrering (hej på dig Stasi) och kom plötsligt ihåg att oliktänkande gjort precis på det här viset i decennier. Ridå. Och en pudel på det.

Jag – personligen – drömmer om ett samhälle där vi främjar både staten och kapitalet. Inget av dem får bli för starka, de båda motpolerna måste stå tillbaka för en del av sina krav och förenas i en mittenväg för att klara av vår tids nästa stora utmaning – nedmonteringen av industri- och tillväxtsamhället som vi känner det idag. För att beskriva det kort – vi har för länge sedan gått förbi den punkt då tillväxten är positiv för oss, och vi kan inte fortsätta att producera överflöd och slänga det på soptippen.

Det finns de som säger att det är den ”goda” socialismen som kommer att rädda oss, någon säger att det är den ”goda” kapitalismen. Det som de har gemensamt är att de båda parterna tjänar på att säga precis det de gör. Båda tjänar på att du – medborgare – ger din makt åt dem. Att du lägger alla dina ägg i den ene eller andres korg när du istället kan fördela dem. I grunden är det så enkelt att man kan förklara det med två korta stycken:

1. Socialisterna. De drömmer om att ta alla resurser från kapitalet och fördela dem ”rättvist”. Fråga dem då hur partipamparna lever och hur folket lever. Fråga hur planekonomi kan vara möjligt när både slump och innovation ända sedan tidernas begynnelse styrt samhällsutvecklingen.  Och till sist: Fråga alla socialister som inte redan lever i ett kollektiv varför de inte gör det redan nu – inget hindrar dem.

2. Kapitalisterna. De drömmer om att dränera samhället på resurser och fördela dem ”rättvist”. Fråga dem då hur politikerna och företagsledarna lever och hur folket lever. Fråga hur en evig tillväxtekonomi kan vara möjlig när vi närmar oss den punkt då Jorden inte klarar av att föda oss. Och till sist: Fråga alla kapitalister som inte redan driver ett företag varför de inte gör det redan nu – inget hindrar dem.

Nu blurrade jag iväg lite. Förlåt för det. Summa summarum: Vill du gå i ett förstamajtåg så ska du göra det. Det är din fulla rätt. Jag har inte tolkningsföreträde.

Och vill du inte så slipper du.

Tack och lov för att bägge alternativen finns.