Feminismen och jag

Ända sedan Belinda Olssons Fittstim – Min kamp började visas på SVT för drygt två veckor sedan så har jag funderat lite. Jag trodde jag var klar över vad jag tänkte om feminismen som rörelse. Och kanske är jag fortfarande det. Men med tanke på mitt usla bloggande så kan jag lika gärna dela med av mig av mina tankar.

Feminism. Okej. Mitt första problem med ordet är kanske att det slutar på -ism. Folk som känner mig vet att jag inte har mycket till övers för -ismer. Men jag är också den första att erkänna att folkrörelser behövs. Vi behöver människor som vågar säga ifrån, säga vad de tycker, ta en debatt och förändra världen till en bättre plats.

Och det allra mesta som jag kopplar ihop med feminism skulle göra världen till en bättre plats. Lika lön. Lika makt. Lika rättigheter. Den delen är solklar. Jag, ett medelålders gubbslem, försöker dra mitt strå till stacken så gott det går. Ibland känner jag mig väldigt stolt över mina bidrag till full jämställdhet mellan könen, men ibland är jag nog bara just ett medelålders gubbslem. Ingen är perfekt. Men jag kämpar.

Det låter ju som jag har alla attribut som behövs för att kalla mig feminist. Jag menar, det är ju till och med så utbrett nu att manliga sportjournalister på Aftonbladet som till 99,9% skriver om män kallar sig feminister. Demokratisk feminist till och med. En del säger att den enda -ismen jag tar på riktigt allvar – humanismen – är nära besläktad med feminismen. Men om man säger så väljer man med vilje ut vissa delar ur kakan, de som passar in.

När man tänker på feminismens förgrundsfigurer så står jag till 100% bakom de allra flesta av dem. Men en hel del kan jag inte stå bakom. Några exempel: Jag står inte ut med de feminister som hävdar att marknadsekonomi per definition är antifeministisk. Jag fixar inte feminister som säger att män är djur. Och jag gillar inte idéerna om det könlösa samhället som många som kallar sig feminister driver. Könsrollerna har att göra med rollerna, inte med könet. Alltså är det rollerna vi ska påverka, inte könet. Lyssna t ex vad Ebba Witt Brattström kort säger i ämnet. Hen är smidigt att använda i vissa sammanhang i tal och text, men är totalt irrelevant för jämställdhetsarbetet.

Med de åsikter jag har nämnt i stycket ovan i färskt minne så kommer många feminister hävda att jag inte alls är någon feminist. Trots att jag tror på och står bakom grundvärdena i den feministiska rörelsen. Och däri ligger i stort sett alla -ismers problem, personer som anser sig ha tolkningsföreträde över vad själva -ismen innebär.

Och så länge det finns uttalade feminister som inte vill kalla mig feminist så har jag inget behov att kalla mig det heller. Ni får tro mig på mitt ord helt enkelt.

Och – för mig – är det ju lite som Nyamko Sabuni säger om varför hon aldrig velat kalla sig feminist:

”Jag har en liberal grundsyn, det betyder samma sak”.

P.S. Om ni inte har gjort det, se gärna Fittstim – Min kamp på SVT Play. Försök att ignorera Belindas försök att få tag i Ulf Lundell – det är ett riktigt pinsamt inslag – men resten är mestadels bra och tankeväckande. Men kanske ännu hellre, ta en titt på Jills veranda, Nashville. Det sistnämnda har gått i två avsnitt nu och… de två avsnitten har varit feminism när det varit som bäst – med kvinnor i huvudrollen. Ska inte avslöja mer än så. Titta och njut. D.S.