Varför ska vi vara rädda?

Dagens Agenda innehöll en väldigt intressant debatt mellan Stina Dabrowski och Ali Esbati. Men den var på tok för kort och jag känner att jag behöver skriva av mig lite innan det är dags för nattsömnen.

Vissa av våra viktiga debattörer i svensk media och i politiken anser alltså att det finns debatter som vi inte ska ta. Anledningen till detta är i deras ögon den gamla devisen ”om vi debatterar ett synsätt vi inte delar så bekräftar vi automatiskt synsättet”. Ett exempel: En rasist vill föra en debatt om vilken ras som är bäst med en antirasist. Om antirasisten ställer upp i debatten så bekräftar antirasisten därmed rasistens tes om att skillnader mellan raser finns. Ja lite så tänker man.

Den tanken är dessvärre inte ny i Sverige. Och vi borde skrota den. Snarast.

Det är främst vänsterdebattörer som står bakom ovanstående devis, vilket är intressant. I de former av socialism och kommunism som förekommit i stater sedan Karl Marx filosoferade som bäst så har man konsekvent strukit debatt med oliktänkande med samma motiv som ovan. Kanske är det historiskt? Någon form av taktik som ärvts av Sovjet och Pravda? I det jag läst av Marx så hittar jag ingenstans att han totalförbjuder all debatt om hans teser.

Nåväl, till ämnet. Nu gällde det Stina Dabrowskis utmärkta artikel härförleden där hon hävdar att Sverige har en slags konsensuselit. Och jag finner mig väldigt väl tillrätta i det hon skriver här:

Nyligen publicerades Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask i DN, en berättelse om hur det är att se ”utländsk” ut i ett land där Reva-inspektörer jagar papperslösa i tunnelbanan. Någon vecka senare skrev Jasenko Selimović, statssekreterare hos integrationsministern, ett svar, ett försök att komplettera och problematisera Khemiris betraktelse. Många tyckte att det var befriande att två personer med skilda erfarenheter uttryckte sina åsikter utan att döma.

Jag är en av dem som tyckte det var befriande. Jag tyckte att Khemiris artikel var briljant, och att Selimovic svar bagatelliserade problemet lite väl mycket. Men aldrig, aldrig, ALDRIG att jag för den sakens skull skulle förvägra publicering av Selimovic artikel, likt en av mina gamla (icke)favoriter Åsa Linderborg ansåg strax efteråt.

Många har tydligen glömt att debatten om hur rasistiska vi svenskar egentligen är inte är ny. Vi har varit rasister – eller åtminstone misstänksamma mot främlingar – sedan hedenhös. En del forskare menar tillochmed att det finns hos oss genetiskt. Men om vi håller oss till tiden efter världskriget så stod många av oss svenskar först på Hitlers sida i form av judeförakt och judehat, förlöjligade afroamerikaner inom jazzkulturen, demonstrerade mot romer, misstänkliggjorde sydeuropéer som arbetskraftinvandrade, Ny Demokrati på 90-talet och nedbränning av flyktingförläggningar… Ja, ni ser.

Det här med att vi är misstänksamma mot främlingar är alltså inget nytt. Precis som svenska politikers ovilja att ta debatten. På allvar alltså. Det har liksom sopats under mattan och talats tyst om att vi haft smygrasister inom samtliga etablerade partier redan innan SD kom. Det har varit en fråga som ständigt bubblat under ytan och mer eller mindre väntat på ett parti som SD. Ny Demokrati kunde ha lyckats för två decennier sedan men man lyckades splittras innan man fick ordentligt fotfäste. Vi har nog inte samma tur med SD.

Jag tycker det är dags att frigöra oss från tystnadens bojor nu. Om det nu finns personer som tycker att vi tar emot för mycket invandrare, låt oss förklara för dem att Sverige behöver invandrare. Om de tycker att muslimer är farliga för landet, låt oss förklara för dem att de inte är farliga. Och om de tycker att det finns mänskliga raser som är bättre än andra raser – det lär väl inte krävas raketforskare för att förklara att så inte är fallet?

Självklart kan Ali Esbati och Åsa Linderborg själva välja att hålla tyst om det de vill hålla tyst om, eller fortsätta prata om exakt vad de vill prata om. Men de har ingen rätt att tysta alla andra. Eller ens ha en åsikt om vilka som ska prata och vilka som ska hålla käften.

Vi har provat tystnaden ett tag nu. Låt valrörelsen in till 2014 präglas av ett klimat där alla kommer till tals. När SD får en artikel publicerad i media, bemöt den och inte det faktum att de får artikeln publicerad.

Min dröm är att vi en dag ska ha lyckats utrota vår främlingsrädsla. Varför ska vi vara rädda?