Besvikelse. Över Östers IF.

På den här bloggen har det inte skrivits mycket på sistone. Jodå, allt är bra och sådär. Nejdå, den kommer nog inte att dö helt. Jag skyller allt på ren motivationsbrist och lite för många bollar i luften.

När jag nu skriver mitt första inlägg här på några månader så är det för att jag är besviken. Riktigt ledsen faktiskt. Och på tal om bollar tidigare så rör min besvikelse Östers IF. Jag passar på att varna för ett långt inlägg.

Som många av er säkert vet så har jag varit och är fortfarande en del av Östers supporterförening East Front. Det är en förening som funnits sedan 1992, har haft betydligt mer av besvikelse än glädje under de dryga 10 åren man funnits och faktum är att det är ett mirakel att supporterföreningen fortfarande finns kvar. När Öster för inte så länge sedan befann sig i division 1 – två serier under Allsvenskan – slutade aldrig supportrarna att drömma och hoppas. Man fortsatte anordna bussresor till ställen som Lindome och Kristianstad, försökte få nya medlemmar och vägrade helt enkelt att ge upp. Precis som Östers IF i övrigt.

Nu är Öster och East Front tillbaka i Allsvenskan. Med en nybyggd arena, en spännande trupp och en supporterkultur som ökat i kraft med framgångarna. East Front har också under den här tiden föryngrats, en ny generation supportrar har komit till. En generation som vägrar skämmas för att man håller på ett lag från Småland, som tycker att det är pinsamt att hålla på ett (storstads)lag som man inte har någon som helst anknytning till – och – som kämpat hårt för att göra det bästa med de supportrar som finns. Vi gubbar som varit med i ett antal år har stigit tillbaka, och det har känts otroligt skönt allting.

Men så började det, lite redan förra säsongen faktiskt.

Öster har byggt en ny arena, Myresjöhus Arena – som är helt makalöst fin. Men klacken blev direkt placerad bakom ena målet vilket de facto är en sämre plats än på Värendsvallen. På den mer eller mindre fullsatta premiären var det inte många som reagerade över detta, men ju fler matcher som spelades så upptäckte många att man såg väldigt dåligt jämfört med tidigare. Linjerna i spelet försvann. Det var omöjligt att se hur nära en målchans egentligen var.

De som kanske i första hand gick på matcherna för att bedriva och njuta av supporterkultur var helt rätt på nedre då man kom nära planen och spelarna, men de som ville se mer av själva fotbollen ansåg helt enkelt att platserna var för dåliga. Dåliga platser har man på bortaplan, hemma vill man se sitt lag spela fotboll. Då kom förslaget – på Ullevi står ju supportrarna på övre etage och på det övre etaget ovanför vår nuvarande klackplats finns det förberett för mer ståplats. Allt är där. Allt som krävs är att Öster godkänner att klacken hamnar där.

Rösterna blev högre och högre, och snart började det talas om bojkotter, banderoller och allt möjligt för att få Öster att på allvar inse var EF stod. Efter lite diskussioner på olika forum – interna och publika – beslöts att en medlemsomröstning skulle utlysas och att om utfallet i den visade ett stöd för övre etage så skulle ett brev författas och skickas till Östers styrelse. Så blev fallet. 70% av medlemmarna ansåg att EF skulle höra hemma på övre etage, och ett brev som innehöll en mängd kloka argument skickades.

Jag ska erkänna att jag då i det ögonblicket var otroligt stolt. Dels över att jag – som de senaste två åren lagt mer och mer ideell tid på Östers IF istället för East Front – var en av de som lyckades lugna ner debatten. Inte ställa till med något bråk i onödan, utan verkligen tala om för Öster vad EF ville i en lugn och saklig ton. Försöka lösa konflikten utan att känna att man skadar någondera förening. Jag hade ett antal diskussioner med folk inom EF som hävdade att Öster aldrig skulle lyssna på detta, att det inte skulle räcka med ett brev – och jag försäkrade dem om att det var nya tider nu. Öster skulle definitivt lyssna iallafall, ingen kan ju garantera att man får allt man önskar – men jag var övertygad om att en så pass respektingivande handling och engagemang skulle betala sig.

Jag hade fel.

Som ett tack för sin utsträckta hand och ett agerande som är högst ovanligt i supporterföreningskretsar så fick East Front en kort notis på Östers officiella hemsida med meddelandet: Det blir ingen klack på övre etage. Men klacksektionen utökas till att även innefatta sittplatserna närmast medlemspuben (fortfarande på nedre etage).

Ingen har enligt uppgift kontaktat EF:s styrelse om detta innan beslutet kom ut, ingen har på något sätt dissat förslaget tidigare. Snarare tvärtom, brevet som EF skrivit har betecknats som positivt. Indikationerna har varit att EF:s förslag – möjligen i lite modifierad form – skulle antas.

Så min tanke är att något har hänt. Någon – kanske SFF, SEF eller styrelsemedlem, vad vet jag – har haft synpunkter i sista stund och de styrande i Öster har vikt sig. Och troligen skämts så mycket att man inte kunnat se supportrarna i ögonen och berätta varför beslutet togs.

Någon annan förklaring har jag inte.

Jag älskar Öster. Kommer så alltid att göra. Jag bojkottar aldrig något jag älskar, och vill inte ställa till en scen eller ens gnälla. Jag kommer inte att kommentera det här vidare i media om någon skulle få för sig att fråga mig om det. Jag vill bara be om förståelse.

Nuvarande styrelse och ledning i Öster har gjort och gör ett bra jobb på alla sätt – men om det stämmer att ingen styrande i East Front kontaktats innan beslutet kom ut på hemsidan så har det fallet skötts väldigt dåligt. Öster har full rätt att ta ett obekvämt beslut, men av respekt för alla inblandade så gör man det med en förklaring – framför allt när förslagsställaren lagt ner så mycket tid och kraft för att föra en åsikt som man tycker är viktig.

Respekt för varandra. Så bygger vi en positiv supporterkultur kring Öster.