Om Östers dåliga stöd. Eller inte alls förresten.

Ni som har Smålandsposten och håller på Öster kan inte ha missat dagens artikel av Per Johansson som handlar om ”fotbollsforskaren” Torbjörn Andersson och hans analys av laget och staden. Den känns rätt negativ i sin grundsyn, men det mest negativa tillskrivs faktiskt Växjö och inte Öster.

Oavsett så tar artikeln upp (och försöker kanske också befästa) myten om att Öster skulle ha ett dåligt publiksnitt och stöd. Så är inte fallet. Låt oss titta på lite olika säsonger och deras utfall:

2011, Superettan: Öster slutar 4:a i serien. Publiksnittet slutar på 2 637, 3 personer färre än Åtvidaberg och 800 färre än Sundsvall som tar sig upp till Allsvenskan.

2009, Division 1 Södra: Öster vinner serien och går upp till Superettan. Publiksnittet på 1919 åskådare är högst av samtliga tredjedivisionslag detta år.

2006, Allsvenskan: Öster åker ur serien, slutar som 13:e lag. Publiksnittet är 5 364, ca 200 personer mer än Kalmar som slutar 5:a i serien. Örgryte IS som slutar allra sist i serien har fler än 1000 personer färre i snitt än Öster.

2003, Allsvenskan: Öster åker ur även nu på plats 13:e. Dock inte vd gäller publiken. Där slutar man 11:a i serien med 7 025 i snitt.

Det jag tycker är intressant med artikeln är att man inte faktagranskar just publiksnittsdelen utan fortfarande låter myten flöda fritt att Öster skulle ha ett sämre publikstöd än andra jämförbara lag. Jag är ganska – nej jävligt – trött på det snacket. Med tanke på hur föreningen skötts sportsligt och ekonomiskt i princip ända sedan sista guldet 1981 är det rent ut sagt ett mirakel att vi fortfarande har ett elitfotbollslag. Varför undrar ni, varför är det så att Öster fortfarande finns? Svaret är enkelt – för att vi vill att det ska finnas. Alla vi som besöker matcherna (och nej, vi är alltså inte så få), som köper årskort, som sponsrar laget, som åker på bortaresor. Alla spelare och profiler som återvänt. Det finns en stark kraft som fortfarande vill lyfta upp det här laget.

Åka ut Allsvenskan 2006. Åka ut Superettan 2007. Harva i Division 1 Södra 2008. Och största delen av 2009. Knappt hänga kvar i Superettan 2010.

Inget drömscenario direkt, va.

Växjö som stad är dock intressant att granska. Jag känner till få städer som denna (och ja, jag älskar verkligen den här staden) som växt så oerhört mycket och konstant ända sedan 1960-talet. Då är det många inflyttade som tar med sig sitt favoritlag från sin uppväxtort, det är för övrigt precis samma fenomen som inträffar när Växjöbon flyttar till någon annan stad och tar med sig Öster dit. Inget konstigt alls.

Så jag ger Torbjörn Andersson lite rätt i den delen av forskningen, Östers stöd i staden kan kanske inte jämföras med en bruksorts eller en gammal industristads stöd för ”sitt” lag. Men som tidigare sagt – publiksnittet är ändå inte så uselt som man vill få det till. Så var kommer Östers supportrar ifrån, vilka är det som besöker matcherna?

Min erfarenhet är att man hittar Östers stabilaste kärna av supportrar strax utanför staden, i grannkommuner och/eller i de mindre tätorterna i Växjö Kommun. Fortfarande. Det var nämligen likadant på Stigs tid, skillnaden då var att folk även reste till Växjö från Kalmar, Karlskrona, Jönköping, Hässleholm – ja tillochmed Kristianstad för att se på Östers fotboll.

Inom Växjö stad råder också något som jag kallar för Växjösyndromet och det drabbar inte bara Öster utan allt mer eller mindre framgångsrikt som härstammar härifrån. Jag minns Växjö HF:s uppgång och fall på 80-talet, vi har t ex Carolina Klüft, Växjö Lakers och The Ark. Det är fullkomligt normalt att saker och ting hypas här, men – kanske tack vare stadens dynamik med stor in och utflyttning – så blir inget riktigt långlivat. Nyhetens behag dör ut snabbt.

Eller så handlar det lite om jante, att man inte ska tro att man är något. Jag minns hur många av oss i början av 90-talet blängde snett på de yngre Österspelarna, lika unga som vi men redan nya bilar och så vidare. Det blev inte att man beundrade dem, snarare att man såg ner på dem.

Jag tror i vilket fall på en kombo av allt. Det gör Växjö speciellt. En stad där vi tillåter oss att vara glada för framgång, men också att hitta något annat att ha kul med i motgång. Och behöver det vara så negativt?

Egentligen?