Att vara ung och utan jobb.

Det minns jag faktiskt ganska precis hur det var. När jag var 18 år gammal och gick på gymnasiet 1990 snurrade fortfarande hjulen fort i Sverige. Redan innan jag slutade skolan hade jag två jobberbjudanden, jag skulle bara göra lumpen först. När jag var klar med lumpen 1991 stod hjulen still.

Jag utbildade mig till industrielektriker med automatisering. Kommer ihåg hur alla pratade om att det var toksäkert; om det var sämre med jobb i industrisektorn kunde man alltid jobba inom byggsektorn och vice versa – sällan stod de här två sektorerna still samtidigt. Men det gjorde de nu. Och jag hade ingen chans att ens få fortsätta de lärlingsanställningar som jag blivit lovad under skoltiden.

Nu kan jag inte säga att jag var sådär värst nedstämd 1991. Jag var 19 år, jag skulle förändra världen med min musik och ett jobb för mig handlade då bara om att få ihop pengar så man kunde flytta hemifrån, festa och köpa gitarrer för det som blev över, typ. Jag sökte precis alla jobb som jag kunde få; åkte runt med min VW Bubbla till industrierna och till sist fick jag faktiskt jobb på en firma som tillverkade balkonger – tack vare att arbetsförmedlingen försåg företaget med s k ungdomsstöd. Lönen var i klass med lärlingslönen man skulle fått som elektriker, och skulle inte stiga så mycket mer (till skillnad från i byggnadssektorn där det är större skillnader) men skit samma. Jag hade ett jobb.

När jag stod där och kapade aluminiumprofiler i en svinkall och dragig industrilokal på Norremark i Växjö så tänkte jag mest på att komma därifrån. Jag var inte ämnad för det på något sätt, men jag var skoltrött och kunde inte tänka mig att läsa på högskola eller liknande så det var vad som fanns. Och jag var nöjd med det, då. Dock gick tiden och plötsligt hade jag kapat aluminiumprofiler och kört truck i 4-5 år. Jag började bli riktigt trött på det, och kanske insåg jag också att det där med musiken inte var så självklart längre. Jag behövde något nytt.

Och tack vare en enmansföretagare som gav mig anställning och min egen övertygelse så började jag på en datafirma – med en mindre lön än jag hade på industrin. Men två år senare tjänade jag mer som datatekniker än mina f d kollegor.

Jag berättar inte detta för att säga att pengar är viktigt, det är det nämligen inte. Man behöver förvisso alltid mer än man har, men klarar man livets nödtorft så ska man ändå vara lycklig. Och jag berättar absolut inte det här för att säga att det skulle vara fult att vara industriarbetare, absolut inte. Jag har lika mycket (eller lite) högskole- och universitetsutbildning som en genomsnittlig industriarbetare, vad skulle skillnaden vara?

Det jag vill säga är att om man tittar på siffror på ungas ingångslöner så är de höga i Sverige – OCH – de erfarnas löner är låga. Som 19-20 åring behöver du klara att flytta hemifrån, men det är 10 år senare som du verkligen behöver pengarna. Jämför skillnaden i t ex Servicesektorn. Förstaårsanställda 19 800, flerårsanställda 21 635. Det är inte ens 2000 kr. Och jag vågar lova att någon med 10 års arbetslivserfarenhet som kostar 1800 kr mer går före en nyanställd i anställningskön varenda gång. I Byggnadssektorn (som fortfarande har ett lärlingssystem) är skillnaden över 7000 kr.

Det handlar inte alls om att ungdomar är mindre värda som människor, det handlar de facto om att de är mindre värda som arbetskraft tills dess att de är erfarna. Så var det för mig både när jag började som elektriker, som industriarbetare, som datatekniker och sedermera konsult. Att säga något annat är att pissa på de som skaffat sig ett yrkeskunnande. Borde inte någon som jobbat inom ett serviceyrke i 10 år ha lite mer i lönekuvertet än de 1800 kr det skiljer mot en förstaårsanställd?

I mitt tycke bör ingångslönerna generellt minska, och lönerna för de erfarna i snitt generellt öka lika mycket som ingångslönerna minskar – i många branscher, inte alla. Folkpartiets förslag pratar om 75% vilket jag tycker låter rimligt, förutsatt att lönen konstant ökar och att ”lärlingstiden” max är 3 år. Alltså 75% under år 1, 80% under år 2 och 90% under år 3. Nu vet jag inte om det är så Folkpartisterna har tänkt men…

Det är inget slaveri som motståndarna vill få det till utan faktiskt ett konkret förslag som jag tror skulle kunna få effekt.