Det började med att förbundet Allt åt alla anordnade en så kallad ”Överklassafari” till Saltsjöbaden a k a Saltis a k f Solsidan – sen var diskussionen i full gång.

Säger man till någon med sympatier en bit ut på vänsterkanten att klassamhället är dött får de närapå tokspel. Och konstigt vore väl annars, för hela världsbilden där består i att dela in människor i olika kategorier och föra egentligen en endaste klass talan – och den klassen ska då vara arbetarklassen. Man anser att just arbetarklassen är extra förfördelad, då den består av de som saknar produktionsmedel – och motsatsen till detta ska då vara borgarklassen som äger de produktionsmedel som arbetarklassen är beroende av. Låter det gammalmodigt? Det är det. Sisådär 100 år och lite till gammalt.

Nu ska vi utan att hymla en endaste sekund säga att både socialism och liberalism sedan Marx filosoferade som mest har sett till att klassamhället (jo det har självklart existerat) i vårt land flytit ut och gjort skillnaden i kapital och inkomst mellan olika individer i samhället lägre. Fortfarande kan man – om man anstränger sig – säga att klasserna (i betydelsen av att vissa äger mer produktionsmedel än andra) finns kvar, men den stora majoriteten människor hör till både och. Först och främst är vi alla aktieägare genom Sveriges pensionssystem (frivilligt eller inte), många utan övriga produktionssystem är dessutom frivilliga aktieägare – kanske i det företaget man själv jobbar i? Och ännu ett konkret exempel: En svetsare kan utan att äga några egentliga produktionsmedel från början nu tjäna och äga betydligt mer än en företagare. Helt i sin ordning om ni frågar mig.

Varför är då fortfarande vissa så ivriga att dela in människor i dessa två huvudklasser? Jag tror att det har med identitet att göra, att de behöver något att känna tillhörighet med. Det är fint att vara riktig arbetarklass (socialister/kommunister) respektive borgarklass (konservativa), i deras respektive salonger om man säger. Och man ska då stå bakom sin klass i vått och torrt, aldrig svika, ungefär som en fotbollssupporter (jag och mitt Östers IF t ex) stöttar sitt lag i med och motgång.

Varför har jag då (som fotbollssupporter och allt) så genuint svårt för epitetet klassamhället? Jag har all respekt för historien, men uttrycket behövs inte längre. Varje individs enskilda rättigheter och frihet är viktigare än så, viktigare än att vara en del av en grå massa som trots (idag) enorma skillnader i både inkomster och personligheter ska hålla ihop genom något som kallas klass. Och dessutom lär vi oss – bland annat bevisat med absurditeter som överklassafari – att vi det fortfarande 2012 finns människor som vill att vi ska misstänkliggöra och kanske tillochmed även hata varandra på grund av vilken fiktiv klass vi tillhör. De rika jävlarna som bor här måste vara onda människor. Och säkert hört i Saltis: Kommunistsvinen som anordnar resor hit måste vara onda människor.

Sen ska vi inte sticka under stol med Sverige under en lång tid nu (ett antal S-regeringar och två Alliansregeringar) allt mer misslyckas med att ta hand om de som har det allra svårast i vårt samhälle. Och det i sig är ett hot mot de jag skrev innan; varje individs enskilda rättigheter och frihet. Utan några medel att röra sig med eller möjlighet att själv ta sig ur en svår situation kan det målet aldrig uppnås. Vi får aldrig glömma det, men heller inte glömma att man för att lösa det problemet inte måste dela upp folk i klasser efter en över 100 år gammal modell.

Det är enkelt. De som tjänar allra mest i vårt samhälle kan göra det på grund av att vi – samhället – tillåter dem att göra det. Då ska man också betala tillbaka en del av det överskott man tjänar till just samhället. Odiskutabelt i mitt tycke. Vi alla – företagsägare som arbetare – tjänar i längden på att systemet fungerar på det viset. Samma sak med personlig förmögenhet; När man nått den punkt i livet där pengarna räcker till för att uppfylla den personliga friheten så behöver man egentligen inte mer pengar och man ska då dela med sig av dem = skatt. Att hävda att var och en ska sköta sitt är ett steg tillbaka - inte framåt. I social liberalism är det absolut inte fult att tjäna pengar, det innebär ju också att man förser staten med mer medel och därmed hjälper andra människor att uppnå samma ekonomiska frihet.

Huvudproblemet idag är faktiskt inte skattepengarna (alltså mer eller mindre i skatt-diskussionen) utan istället hur staten väljer att använda dem som finns. Åtgärderna som ska hjälpa de mest utsatta är för flummiga och/eller otydliga, och har varit så länge. Att dela ut mer pengar antingen via mer bidrag (vänstermodellen) eller sänkt skatt (högermodellen) är inte nog. Det krävs en riktad satsning som ska vara individanpassad; någon kanske behöver studera och ska ha möjlighet att göra det, någon kanske behöver ett jobb och ska få möjlighet att på allvar kunna ta det. Att t ex återinföra lärlingssystemet är enligt mig också en passande åtgärd, skolan kan vara hur bra som helst för vissa men inte för alla – och när det gäller yrkesskolor så kan de aldrig ge en helt rättvis bild av hur ett visst yrke är eller ens förbereda alla för det jobb som väntar.

Man bara för att inse det att vårt samhälle behöver understöd behöver man alltså inte tillhöra någon fiktiv klass, och man behöver absolut inte lära sig att hata eller misstänkliggöra andra fiktiva klasser – som sagt. Var och en kan kanske istället uppfinna sin alldeles egna klass?

Allt åt alla-klassen blir bra för mig tror jag. Den snor jag.